Ni får inte ha några högt stälda förväntningar på det här. Okej? Bra!

Jo det är ju så att nu har det blivit ett nytt år och vardagen har rullat på i sin tradiga lilla lunk. Det innebär då också att min gode vän D (ni får gärna läsa hans blogg här) har börjat släpa mig till vår lokala lyfta-skrot-lokal.
Trots mina försök att hitta undanflykter så har han stor hjälp av min älskade sambo (ni får gärna läsa hennes blogg här) som mer än gärna sparkar ut mig ur huset när hon märker att latmasken tvingar mig mot soffan.

Det här har då resulterat i två pass hittils den här veckan. Jag ska försöka uppdatera och sporra er få läsare av denna fantastiska blogg till att motionera mer. Eller ännu bättre så kan väl ni läsare försöka sporra mig till mer träning och bättre mat. Okej? Tack!

Liten form av träningsdagbok här då.

Måndags: Vi träffades ungefär 19.40 på lokal lyfta-skrot-lokalen. D var redan på plats och hade hunnit köra i 20min innan jag befann mig på plats. Vi hann ändå köra lite träning tillsammans. Det var bröst och triceps-träning som stod på dagens agenda. Jag allvarligt talat inte komma ihåg när jag körde bänkpress sist, skulle tro att det var när jag gick i högstadiet. Men jag överlevde det passet ändå. När vi kört igenom de muskelgrupperna så gav sig D av och lälmnade mig vind för våg i form av en vilsen daggmask på ett betonggolv. Jag gjorde en egen avslutning på löpbandet där det blev lite nertrappning i 20min.

Onsdags: Då var det dags igen med en smula grotesk träningsvärk i bröst och triceps sen träningen i måndags. Jag snubblade som förra gången aningen efter D, detta beteende av mig föregås av avkomme-nattningar hemma hos oss. Väl på plats så var det rygg och biceps som skulle plågas av tunga vikter.
Vi körde på i vanlig manér med olika maskiner och lösa vikter i en salig blandning. Jag gjorde ingen egen avslutning idag utan skjutsade hem D efter skrotlyftningen var färdig.

Än så länge dagen efter dagen före så har inte träningsvärken överrumplat mig. Men för vana träningsnarkomaner så vet ni att träningsvärken brukar komma två dagar efter, lite som ett brev från posten.

Men som rubriken avslöjar så snälla, snälla ha inte några högt ställda förväntningar på den här typen av inlägg, men jag lovar att skriva om mina svettiga turer.