Vi är alltså inne på den andra natten, den andra natten av resten av hans liv.
Det är inte så illa som det kanske låter, de flesta av oss har redan varit där, några längre än andra.
Jag talar om att sluta med nappen.
Han har varit jätteduktig hela dagen, han har inte frågat om den en enda gång. Det är som om den aldrig har funnits, men jag vågar inte ropa Hej! förrän vi har kommit över ån.
Lugnet har nu lagt sig i hemmets nyligen livade vrå, avkommorna sover, J jobbar och jag har skittråkigt.
Det bildas en ganska stor tristess när J jobbar eftermiddag. Jag har ingen ork eller lust att göra någonting alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar